Scientia Militans

Johan Henric Kellgren (1751-1795)

"Som företrädare för allt vi kallar upplysningsfilosofi hade han [Kellgren] ingen medtävlare i Sverige. Han (…) gav i Stockholms-Posten 1781 en definition av dess innebörd: den är läran ‘att sätta sig över alla fördomar (…) för att endast följa förnuftets ljus, och att i levernet lägga människokärlek till grundval för alla dygder’. (…) Som kritiker och försmädare av prästerskap och kyrka fyllde Kellgren alla krav som kunde ställa på en Voltaires och encyklopedisternas lärjunge. (…) Efter allt att döma vidhöll han ända till slutet sin ungdoms materialistiska grundsyn, någon plats för Gud och en odödlig själ fanns inte heller i hans mogna tankevärld. Kellgren ter sig som den främste svenske företrädaren för den nya, upplysta hedendomen; till skillnad från mästaren Voltaire hade han löpt linan ut och hamnat i ateismen - något monument till Gud kunde han aldrig uppresa. (…) Bibeln föraktade han, ‘idel gallimatias’ sade han i tidigare år. Sådan yttrande fälldes i brev till förtrogna vänner, men också offentligt kunde han rasande eller ironisk kasta sig över den kristna religionen som frälsningsinstitut, för att inte tala om den Lutherska teologin. Stockholms-Postens läsare fick veta, att man aldrig kunde vara nog okunnig i teologi och metafysik - den förra var ‘ett månghövdat, giftigt, förödande missfoster, som borde utrotas från jorden’. (…) Det heliga var inget för honom, av Stockholms-Posten kunde den svenska allmänheten för första gången inhämta att religiös tro och fanatism var samma sak; ‘all tro är sekt’.

Referens: S. Lindroth, Svensk Lärdomshistoria: Gustavianska tiden, Norstedts (1989)