Vetenskap & Religion: Sir Julian Sorrell Huxley
2007-03-28
"En evolutionistisk inställning utgör förbindelselänken mellan naturvetenskap och människosläktets historia. Den lär oss att tänka i hastighetens och rörelsens dynamiska termer i stället för med de statistiska begreppen för tillfällig belägenhet eller kvantitativa resultat. Den inte bara visar oss upphovet och de biologiska rötterna till våra egenskaper som människor, utan ger oss en viss grundval och en yttre norm för att kunna bedöma dem i den skenbart indifferenta massan av naturföreteelser. Den evolutionära inställningen är oundgänglig, när det gäller att i den kaotiska röran av nutida sinsemellan stridiga strömningar särskilja de tendenser, krafter och processer, som vi har till uppgift att omhulda och underlätta. Den åskådning, den syn på verkligheten, som det är vår uppgift att verka för, bör alltså vara en världsomfattande evolutionistisk humanism på vetenskaplig grundval."
"(…) den högsta produkt evolutionen hittills har frambragt, är människan i hennes högsta utveckling. Den ger ett påtagligt och vetenskapligt stöd åt den demokratiska grundsats om mänsklig värdighet, som vi bekänner oss till. Samtidigt innebär denna sanning ett fullständigt vederläggande av alla lärosatser - vare sig hegelianskt filosofiska, fascistiska eller nazistiska - som hävdar, att staten är någonting på något sätt högre än den enskilda människan, och att den enskilda människan existerar enbart eller i främsta rummet för statens skull. Vidare har vi nått fram till insikt om, att fastän människans evolution utgör en naturlig fortsättning på det övriga livets, så är den en helt annat process. Den försiggår förmedelst den väsentligen samhällsbildande faktorn ‘kumulativ tradition’ och manifesterar sig först och främst i det mänskliga samhället, i motsatts till evolutionen inom växt- och djurrikena, där det väsentliga är fortplantning och vad till fortplantning och nedärvning av egenskaper hör. Och detta gör det genast lika uppenbart, att den omvända lärosatsen om individens rätt till oinskränkt frihet är lika felaktig. Rakt på sak sagt är människan tänkt som en isolerad varelse fullständigt meningslös."
"I negativ bemärkelse innebär den vetenskapliga metoden, att tron på auktoriteter förnekas, vare sig auktoriteten föreges vara av mänskligt eller gudomligt ursprung, vare sig den är grundad på tradition eller uppenbarelse. Vidare innebär den vetenskapliga metoden att man har upphört att i främsta rummet låta beläsenhet eller ren slutledningskonst vara avgörande för sanningen om en företeelse, - och att man alltså så mycket mindre litar på hörsägen och anekdot. I positiv bemärkelse innebär metoden först och främst en övergång från den sedan urminnes tider praktiserade indirekta och senare tiders ‘empiriska’ metod till en vetenskaplig forskningsmetod. Enligt denna prövas nya upptäckter (och gamla teorier) regelbundet på naturens otvetydiga verklighet genom experiment, när helst experiment är möjliga, och när så inte är fallet, genom observationer eller matematiska beräkningar. För det andra innebär den vetenskapliga metoden en övergång från mytens, det rationalistiska tänkandets och den logiska bevisföringens lika uråldriga metoder till den vetenskapliga tolkningens metod. Enligt denna ställs undan för undan allt mer och mer sammanfattande teorier upp för att förklara de iakttagelser som görs (även nu under ständig prövning på verkligheten förmedelst experiment). Den vetenskapliga metoden har vunnit fotfäste som det enda pålitliga medlet att både öka våra kunskaper om och vår kontroll över de yttre naturföreteelserna."
"Det har ofta och med rätta konstaterats, att vetenskapen på grund av själva sin natur står i motsättning till dogmatisk ortodoxi och kraven på auktoritet. Vetenskapen lever med vakna sinnen och skiftar inställning om så behövs. Den växer med upptäckten av nya fakta och genom att förklara gamla fakta på ett nytt sätt. Emellertid glömmer människorna understundom, att vetenskapens ständiga hållning av reservation, dess intellektuella ödmjukhet, som avhåller den ifrån att avge en definitiv och fullständig världsförklaring, inte på minsta vis innebär, att vetenskapen inte är säker på vad den själv påstår. Skillnaden mellan en dogm, den må vara religiös eller filosofisk, och en vetenskaplig sanning, är följande: en dogm förklarar auktoritativt, att vad än någon annan påstår, så förhåller sig det och det så och så, och den och den förklaringen är definitivt och för evigt sann - varmed underförstås, att alltså vidare undersökningar är onödiga eller hädiska. Vetenskapen hävdar i sin tur på grundval av sin rika erfarenhet, att det inte räcker med teoretiska slutledningar för att nå fram till sanningen, att sanningen aldrig är slutgiltig, och att ingen förklaring är fullt ut eller för alltid giltig."
"Vetenskapens moderna slutsatser och rön kan modifieras och utvidgas, men inte kullkastas. De är inga dogmer, men de gör måhända skäl för namnet vetenskapliga lärosatser. Vi måste se till att vår verksamhet och vårt sätt att tänka inte råkar i motsättning till detta system av fast grundade vetenskapliga teorier, liksom vi måste uppmuntra till att den vetenskapliga metoden användes, varhelst den kan tillämpas. Följaktligen kan vi inte och får inte tolerera att vetenskaplig forskning hindras av vidskepelse eller religiösa fördomar, eller att det sätts krokben för forskningsresultatens utnyttjande. Vi måste ogilla, nej, bekämpa ovetenskapliga och antivetenskapliga rörelser, sådana som t.ex. antivivisektionismen, den religiösa fundamentalismen, tron på underverk, den primitiva tron på andar, etc."
Referens: J. Huxley, Människornas rike på jorden, Kooperativa Förbundets Bokförlag (1947)
